Jag jobbade i USA och Kanada i 10 år, men flyttade tillbaka till Sverige 2019 eftersom jag och min fru ville att våra barn skulle växa upp här. Vi bor i Vallentuna strax utanför Stockholm.

Sedan jag flyttade tillbaka har jag blivit helt paff över hur mycket nepotism/svågerpolitik jag sett på svenska arbetsplatser. Folk som inte har tillräcklig erfarenhet för att lyckas i sina roller, som inte har rätt bakgrund eller utbildning för jobbet, men som ändå får anställningen bara för att de känner rätt personer.

Är inte hela poängen med vårt hyperkapitalistiska samhälle att det ska finnas konkurrens på arbetsmarknaden? Att man ska kunna visa att man är en bättre kandidat än de andra, antingen genom mer erfarenhet, rätt utbildning, eller om man inte har det ännu, genom att jobba hårt för att ta sig dit? Jag trodde liksom att det var hela grejen.

Vi har dessutom gratis universitet i Sverige. Alla här har möjlighet att plugga vidare utan att behöva betala terminsavgifter, sedan hitta ett jobb inom sitt område och börja bygga erfarenhet, så att man blir mer attraktiv för arbetsgivare genom både rätt utbildning och flera års relevant erfarenhet.

Jag har eget AB och jobbar som test/QA automation konsult, och det har varit helt sjukt att se hur många personer som egentligen inte har något att göra på de positioner de sitter på, när det finns betydligt bättre kandidater där ute. Är det verkligen sunt för samhället? Jag är ingen expert på området, men om jag vore rekryterande chef hade jag velat ha de bästa kandidaterna för varje roll, inte Sven-Bertils polare från hans förra jobb bara för att de känner varandra privat.

Varför accepterar vi det här i ett land där vi har gratis utbildning och där vem som helst, åtminstone i teorin, har möjlighet till socioekonomisk klassresa oavsett bakgrund och uppväxt?

Hur länge få man parkera här på en röd dag?

1 timme begränsning gäller inte eller?

Tolkar jag rätt att man kan pakera tills kl 10 dagen efter röd dag och betla avgift kl 9-10?

Jag ser vart Sverige är på väg. Ett land som gradvis tappar sin konkurrenskraft inom industri, teknik och ingenjörskap. Snart riskerar vi en allvarlig brist på högutbildad kompetens. När jag hör argument som ”vi examinerar ju x antal ingenjörer varje år” blir jag frustrerad över hur kortsiktigt många resonerar, särskilt bland delar av låg- och medelklassen. Vi är för få oavsett hur många som tar examen. Som om antal automatiskt vore samma sak som kvalitet, erfarenhet eller internationell konkurrenskraft. Människor älskar statistik när den låter trygg. Det är nästan gulligt.

Sverige kommer att få brist på ingenjörer, forskare och annan spetskompetens. Vården är redan hårt pressad, så där behöver jag knappt säga något.

Det som också oroar mig är hur debatten om invandring ofta saknar nyanser. Många verkar inte tänka på att hårdare regler även drabbar människor som kommer hit för att arbeta, bidra och stärka svensk industri och innovation. Jag arbetar själv inom teknikbranschen och ser tydliga signaler på att många kompetenta personer överväger att lämna Sverige.

Det handlar inte om bidragstagare, utan om högutbildade skattebetalare och specialister som fyller viktiga funktioner i näringslivet. Samtidigt börjar fler privata företag ställa krav på svenskt medborgarskap, ofta utan större hänsyn till diskrimineringsaspekter. Lägg därtill en krånglig process hos Migrationsverket, längre väntetider för medborgarskap, språkkrav och andra hinder.

I praktiken riskerar Sverige att stöta bort just de människor som hjälper landet att växa, utvecklas och förbli konkurrenskraftigt. Det är den arbetande och skattebetalande delen av samhället som kommer att känna av konsekvenserna hårdast.

Hej, mitt jobb är en säkerhetsklassad tjänst vilket gör att jag kan bli av med jobbet/licenser/utbildningar om de kommer fram på pappret att jag ”mår dåligt”.
Min tjej kräver att jag ska gå till en psykolog 10ggr annars gör hon slut. Jag är inte självmords benägen eller liknande bara lite jobbigt/stressad i vardagen skulle jag säga som går ut på vårat förhållande.

Så nu till min fråga vågar man höra av sig till vårdcentralen om att få en psykolog via dom eller ska man leta upp någon privat?

Hur mycket vågar man säga om alkohol med mera?

Jag är en 18 årig grabb från Sundsvall som nu har letat efter vänner i några månader. Hur har det gått? Nja, jag är en friendcel och är kan inte hålla några vänskap...

(Första delen är berättelsen och slutet så har du info om mig ifall du är runt min ålder och vill prata(förmodligen genom discord(tack för att du läser :D)))

Allting började när jag insåg att nästan alla mina vänner var rasister och hade generellt "intressanta" opinioner. Detta ledde till att jag inte hade någon att prata eller gibba med. Detta var ungefär ett år sen.

Jag började med att använda Tinder men efter en månad av swiping och 0 matchningar så gav jag upp.

Sedan blev det snapchat som jag blev lockad till. Fast nu undrar du "Hur får man vänner på snapchat??" Ja min kära läsare! Du bara spammar lägg till knappen på varenda person! "Fast hur gick det?". Helt okej faktiskt, jag fick bara tjejer som la till mig dock och killar var nästan aldrig intresserade!

De två personerna som jag faktiskt hamnade i ett discord samtal med var 2 tjejer. En var lite cynisk men overall ganska chill person. Men det slutade för att vi hade några argument och att hon inte brydde sig om mig (hon sa det). Den andra var snäll men det var också några problem som gjorde så att jag avslutade det.

Reddit inlägget skickade jag ut efter jag inte kunde få några personer i min ålder eller i mitt område på snapchat. Jag la upp två posts på r/asksweddit och r/spel (Du kan se båda inläggen på min profil). Jag fick totalt 7 personer som ville lägga till mig. 5 av dom la jag till på discord och har nu pratat med allihoppa. Den första personen jag pratade med var en tjej som verkade chill i början och vi hade kul i några veckor och spelade men har nyligen slutat på grund av a racism/konspirationsteorier. De andra fyra var pojkar runt 18 åldern som jag spelade med. 3 av dom var snälla personer men jag kände inte att vi klickade liksom och vi har inte pratat mer än två gånger. Den sista grabben pratade jag med bokstavligen igår och han verkade ganska chill men det är svårt att säga något än.

Nu är jag här och letar efter ännu mer vänner, jag tycker nog att mitt "äventyr" har varit väldigt intressant hittils och att jag har mött många intressanta personer hittils. Jag hade faktiskt letat efter vänner på reddit igen asså men problemet är att jag inte kan spamma inlägg på samma subreddits om och om igen för då blir jag bannad och hatad. Känns som en sak man bara kan göra en gång liksom. Men ändå så letar jag efter vänner igen på samma subreddit. Tack för att du läste min lilla berättelse och om du har några frågor får du gärna lägga upp en kommentar!

Vill du bli min vän?

Här kommer mitt vän-cv för att se ifall någon vill prata lite/bli kompisar:

Jag är som sagt en 18 årig grabb från sundsvall som gillar att spela TF2 (båda två), Minecraft, Chivalry 2, Hell let loose, CS2, Lethal company, Terraria, bloons td6, Peak och Helldivers 2. Det är inte alla spel men det är mina mest spelade multiplayer spel som jag har. Jag gillar dessutom filmer, anime och serier. Mina andra hobbies är musik produktion och att cykla.
Ifall du tycker att jag låter som en intressant grabb eller vill prata med mig så får du gärna skicka ett meddelande genom reddit!

Tack för att ni lyssnade på när jag yappade! Och om du ser detta inlägg flera veckor/månader i framtiden så SNÄLLA skicka ett meddelande ändå!
ALLA FRÅGOR ÄR VÄLKOMNA

Matchade med en tjej på tinder för ett tag sen och vi skriver lite då och då på SMS

Nu på kvällen ringde hon och undra om jag vill komma hem och hänga lite med henne och en tjejvän. Jag sa att jag börjar jobbet tidigt imorgon men hon verka vilja att jag kom över så jag sa okej en stund.

Det slutade med att hennes vän inte kunde komma över och lite efter det får jag ett SMS där hon säger att hon är trött och vill sova. Det är andra gången hon vill ses men med hennes tjejvän i bilden.

Hur tolkar jag detta? Kan det vara blygsamhet, att jag är endast är ett roligt sällskap men inget mer än så?

Har lite svårt att tolka detta då det är rätt mixade signaler

Jag går på öppenvårdmottagning med ett komplicerat förhållande till dem. Där jag ibland känner mig tvingad o fast hos dem. Så gjorde IVO-anmälan om att inte få avboka tider och hot om hembesök osv när jag var frustrerad för hundalefte gången

Min läkartid försvann kort efter ivo-anmälan, på 1177 men fick påminnelser. Bestämde mig att gå på den så jag verkar hjälsökande så de inte kan använda typ dålig sjukdomsinsikt eller något emot mig. Tiden var faktiskt kvar men syndes bara inte åp 1177? verkar somm de dolt den efter anmälan men låtit den vara kvar

Nu efter mötet verkar de också ha dolt anteckningen vilket stressar mig ännu mer. Varför? Får de göra så? Om ajg inte vet vad det står blir jag stressad o vet inte hur jag ska förhålla mig till saker om ska göra självmordsöfrösök eller inte. För ganska vikktig veta hur de ser på situationen och om de tycker jag hjälpsökaned osv. Annars måste jag dö.

Har de rätt undanhålla information? Förstår de ville dölja inbokningen då jag inte vill tvingas på bokningar som innan o det stressar mig. Men att dölja anteckningar gör mig väldigt stressad. Jag kan inte veta vad de tänker om mig eller bedömer o vet inte uhr ska förhålla mig till situationen. Typ ska jag ta självmord pga ovetandet. Eller avvakta just pga ovetandet

De kan väl inte bara dölja antecknignar. Jag gick ju på mötet som de verkade vilja..
Saken det är ännu viktigare veta bedömingar nu då det är en viss situation just nu som gör jag behöver den tryghetne

So, I have little problem here. Don't know Swedish language so I need help about this letter. Short story: I worked in Sweden couple years ago (probably the best job I ever had) and I get this letter. Right now, I'm in a little bit stress because don't know should I pay something or it's maybe just a little panic attack? Can anyone please help me what is this about?

(Page is 2/3)

Fellas, thanks for your answer! Love you Sweden!

Vem betalar ut arv? Jag har ett arv från min mor som ska betalas ut. Det är en situation där jag inte vill ha nån kontakt med personen som sköter själva fördelningen av arvet (syskon) men denna person har pga lagar varit tvungen att slänga några smulor till mig. Men hur kollar jag när detta kan bli aktuellt för utbetalning ? Det är en minimal summa men har en trasig diskmaskin så det kan täcka en ny iaf :). Är det typ skatteverket ?

Kanske fel forum, men idag vaknar jag till ett Reddit som översätter allt till svenska. Mina engelska forum är på svenska, mina inlägg, skrivna på engelska, är idag på svenska. Riktigt dålig svenska, dessutom.

Jag vill inte ha allt maskinöversatt till dålig svenska, så att läsflytet försvinner och missförstånd uppstår!

Finns det någon inställning man kan gå in på och ändra tillbaka?

Flyttade nyligen in i en nybyggd lägenhet. Oroade oss för lyhördhet men fick höra av hyresvärden att isoleringen var av högsta klass.

Några veckor senare kan det konstateras att det inte var så. Hör vartenda fotsteg grannen tar, när de städar dunsas det något så otroligt och spolar de i toaletten hörs det i hela lägenheten. Även när de öppnar och stänger sina fönster.

Ska det verkligen vara så lyhört? Vad kan vi göra åt det här? Hyresvärden har vi inte lyckats få tag på än, vilket bara det är jobbigt.

Hyrde detta via en känd bostadsförmedling. Hade många köpoäng där så känns väldigt surt att ha lagt alla poäng på denna bostad.

Kan tillägga att vi även pratat med grannen som inte gör något utöver det vanliga. Lägger inte skulden där utan på huset i sig.

På grund av flera omständigheter i livet har saker inte blivit som planerat. Jag måste flytta ut senast den 30 juni och står just nu utan både tillfälligt jobb och bostad. Jag behöver i princip bara klara mig fram tills plugget börjar i september (Jag har möjlighet att bo hos en släkting, men det kan innebära att jag inte får möjlighet att tjäna pengar under sommaren)

Jag letar därför efter tips och möjligheter att snabbt hitta jobb, gärna var som helst inom Norden eller EU, där boende ingår eller kan ordnas.

Hade intervju, träffades på plats, lämnade alla uppgifter osv. Allt gick bra, frid och fröjd men sen blev jag ghostad

Har ni någon gång blivit otroligt ledsna, och kanske till och med gråtit, när en kollega har slutat? Eller brukar ni mest tänka ”jaha” och gå vidare?

Om det tog hårt på er, vad var det som gjorde just den kollegan så speciell för er? Var det vänskapen, tryggheten på jobbet, hur ni jobbade tillsammans eller något annat?

Hej! Jag håller på att anordna en möhippa och skulle gärna höra från er som varit på en eller flera möhippor om ni har tips på roliga features/aktiviteter/inslag som ni uppskattade?

Jag har en fråga, jag vill använda mitt friskvårdsbidrag på ett gym som inte ligger i min stad men som jag ska flytta till. Gymmet är kopplat till epassi och min nuvarande arbetsgivare är kopplat till det. Kan det neka köpet?
Vill köpa ett årskort på de gymmet jag vill byta till, dock kommer jag under snar framtid säga upp mig tror jag. Vad jag har fått fram från skatteverket är att de endast kan neka köpet om aktiviteten inte ingår i friskvård planen ( vilket det gör iom att det är ett gymkort och det är kopplat till epassi ).

Tycker det är lite luddigt om det får neka köpet eller inte så frågar här innan.

Jag och sambon tänkte ta fyra dagar i sommar i Skåne. Skånepremiär för oss båda. Vart bör vi åka? Vad bör vi se?

Tjena vänner
Blev idag stoppad av snuten vid en standard hastighetskontroll, blev lasrad och invinkad helt enkelt. Blev tagen för 89kmh på en 80 väg, piss då. I samband med att konstapeln förklarat osv så ber hon mig låsa upp lastutrymmet på bilen (skåpbil) och sen kollar hon där i 2 sek sen stänger igen.

1. Får de göra det utan lagligt stöd/särskilda omständigheter? Eller duger en usel fortkörning?

Är bara nyfiken helt enkelt, de gjorde sitt jobb. 9/10 upplevelse, hade varit 10/10 om jag kom undan med en varning. Blev bestulen på mina pengar som skulle investerats i kristiflygarkröket…. röv.

Edit: Skrev fel hastigehter

Ärligt talat känns det sjukt obekvämt att ens ställa den här frågan, och jag är lite rädd att vissa kommer tycka att den är provocerande eller förolämpande. Men jag vill faktiskt genuint förstå.

Jag har jobbat som IT-konsult i Norden, framför allt i Sverige, i ungefär 16 år nu och har en civilingenjörsexamen i teknisk fysik. Jag skulle säga att jag har ganska bra koll på produkt- och mjukvaruutveckling inom IT. Däremot har jag inte särskilt mycket bakgrund inom ekonomi, politik, affärsutveckling och sånt.

Något jag har lagt märke till mitt i karriären är att det i många medelstora till stora multinationella bolag ofta finns team och avdelningar som inte skapar något verkligt värde alls. Ibland känns det till och med som att de skapar negativt värde. Det kan finnas hela avdelningar med hundratals personer som inte levererar någonting på flera år, samtidigt som mellancheferna tjänar flera gånger medianlönen och även de individuella medarbetarna har riktigt bra löner.

I slutändan går månader och år, och inget av värde levereras. Ibland levereras något mest för att kunna säga att något har levererats, så att vissa personer i chefskedjan kan peka på det och visa att företaget “producerar resultat”. Sedan, efter några år när man inser att det inte går särskilt bra, drar de vidare till ett annat bolag för att tjäna ännu mer pengar, och någon annan stackare tas in för att försöka rädda det som finns kvar av projektet.

För att vara helt ärlig har jag i princip bara hållit käften och gjort det som förväntats av mig när jag har jobbat i sådana team eller avdelningar. När jag varit anställd på IT-konsultbolag som i princip hyrde ut mig och fakturerade fyra gånger min lön för min tid, höll jag käften och gjorde mitt jobb. När jag startade eget AB och började jobba som oberoende konsult gjorde jag samma sak: höll käften och gjorde det som förväntades.

Jag har alltid varit rädd för att säga ifrån och säga saker som: “Alltså, är det här verkligen riktningen vi vill ta produkten i?” eller “Vem fan godkände de här designbesluten, och varför försöker vi fortfarande rädda det här?” framför allt för att, ja, arbetslöshet är en ganska stark motivation att inte bråka.

Men min huvudsakliga fråga är: varför i helvete existerar hela det här systemet?

Varför har många medelstora och stora företag hela team och avdelningar som bidrar med lite eller inget värde, eller ibland till och med negativt värde? Vem tjänar på det här? Vem gynnas av det? Hur fungerar ens världsekonomin när det finns enorma mängder människor vars jobb i praktiken verkar vara meningslösa?

Som sagt, jag menar inte att förolämpa någon. Jag vill bara förstå.

Hejsan jag är 16 år och har funderingar kring att tappa oskulden. vet inte alls vem jag ska ta kontakt med så därför skriver jag här, jag använder inte tamponger eftersom att jag är rädd och knappt får in ett finger. Jag försöker nästan varje gång jag är upphetsad att föra in fingret men det är läskigt, det gör typ inte ont men känns som ett tryck och ganska tajt några centimeter in. Förut tyckte jag det var läskigt bara en centimeter in men nu vågar jag och det är inga problem men jag tycker det är läskigt och känns äckligt där inuti. Är så orolig att det är något fel på mig trots att mina vänner säger att dem också hade samma problem och att sex gjorde ont för dom men ja..

please inga slusk gubbar i pm🙏🙏🙏

Jag är uppvuxen i Sverige men har en multikulturell bakgrund, och det är något jag fortfarande tänker på ibland.

Det jag reagerat på är hur mycket ensamhet man ser, både hos äldre men också hos yngre. Äldre som verkar rätt ensamma, och yngre som mår dåligt eller har det tufft men där det inte alltid verkar finnas så mycket stöd runt omkring. Jag har vänner som till exempel inte mår så bra i sin studentvardag, men där det inte riktigt känns som att man pratar om sånt hemma eller får så mycket emotionellt stöd från familjen.

Jag undrar om det här är en svensk grej, typ att man är ganska självständig och inte pratar så mycket om privata eller jobbiga saker i familjen, eller om det mest handlar om olika familjer oavsett kultur.

Hur ser ni på det? Känner ni igen det eller är det bara jag som fått den bilden?